Insikter från fältbesök på sojaodlingar i Brasilien

I februari 2023 besökte Miriam Thunborg, projektledare för Svenska plattformen för riskgrödor, den brasilianska sojaproducenten Amaggi vars dotterbolag står för hälften av sojan som importeras till Sverige. I det här inlägget delar hon med sig av sina insikter och ger perspektiv på debatten kring avskogning och hur vi kan arbeta för mer hållbar sojaproduktion.

Soja är den näst största proteinråvaran i svenskt foder efter raps. Omkring 240 000 ton soja importeras årligen varav hälften kommer från Brasilien och importeras via Denofa, en norsk sojaimportör som ägs av Amaggi. Amaggi är Brasiliens största producent av soja och ledande inom certifierad mer hållbar soja. De producerar årligen omkring 1,2 miljoner ton där huvudgrödan är soja som roteras med majs eller bomull på en odlingssäsong. Totalt säljer Amaggi 18 miljoner ton soja, majs och bomull genom samarbete med omkring 5 000 externa producenter.

I början av februari arrangerade Denofa och Amaggi en fältresa för att besöka sojafälten i Brasilien. Med på resan var drygt 20 deltagare från Norge och Sverige. Från Svenska plattformen för riskgrödor deltog även Sara Vikman Areskär (Lantmännen), Christina Snöbohm (WWF Sverige) och Anna Silvera (Svensk Fågel).

Besök hos Amaggi, Brasiliens största sojaproducent

Fältresan utgår ifrån Cuiabá, huvudstad i delstaten Mato Grosso och den delstat som producerar mest soja i Brasilien. Mato Grosso är till ytan ungefär dubbelt så stort som Sverige, är en av världens mest omfattande jordbruksgränser och ligger precis i skärningen mellan Amazonas regnskog, den tropiska savannen Cerrado och våtmarken Pantanal.

Första dagen inleds med en heldag på Amaggis huvudkontor där vi får lyssna på delar av Amaggis ledningsgrupp och representanter från bland annat Mato Grossos miljöministerium, branschorganisationen ABIOVE, Världsnaturfonden WWF, The Nature Conservatory, forskningscentret IPAM, PCI Institute och H&P. Avskogning och miljöfrågor står i fokus men sociala frågor lyfts även.

Andra dagen påbörjas bussfärden nordväster ut mot Campo Novo do Parecis för besök på två gårdar. Utanför Cuiabá breder enorma betesmarker ut sig med endast ett fåtal kossor. Den naturliga vegetationen består av tropiska savann, Cerradon. Träden är små till en början men växer sig något högre och palmerna blir fler ju närmare Amazonas vi kommer. Omkring hälften av den naturliga vegetationen i regionen är borta. Bara en liten andel är skyddad enligt lag, till skillnad från hälften i Amazonas. Cerradon anses vara en av mest hotade biomen på jorden.

”Omkring hälften av den naturliga vegetationen i regionen är borta.”

Efter omkring två timmar börjar sojafälten dyka upp. Till en början syns de tillsammans med betesmarkerna men senare är det i princip bara fält i drygt två timmar så långt ögat når. Enorma monokulturer breder ut sig. Några sojafält är fortfarande gröna eller skiftar mot gult, men majoriteten är bruna redo att skördas. På flera fält pågår skörd, ofta parallellt med sådd av bomull eller majs. Här och där syns silos där bönorna torkas innan de transporteras vidare för den inhemska marknaden eller export. Lastbilarna på de raka transportvägarna som skär igenom landskapet är många.

Väl framme vid gården transporteras vi med buss genom gården som är Amaggis näst största på 104 000 hektar (en normalstor gård är ca 3 500 hektar och små familjegårdar ca 1 000 hektar). Här odlas 46 000 hektar soja, vilket till ytan är drygt dubbelt så stort som Stockholms kommun (!). Gården är som en by där totalt 1 200 anställda bor med sina familjer, totalt 3 000 personer. Mato Gross har bara 1% arbetslöshet så för att kunna attrahera arbetare behöver arbetsvillkoren vara bra. För de lägst kvalificerade jobben erbjuds 50% mer än lagstadgad minimilön. Amaggi tillhandahåller bostäder mot en hyra på $1/månad. Här finns två restauranger (där de kan äta gratis i den ena), en affär, en vårdcentral, sju kyrkor och två skolor. Närmaste stad ligger cirka en timme bort.

” Här odlas 46 000 hektar soja, vilket till ytan är drygt dubbelt så stort som Stockholms kommun”

Gården används även som en pilotgård för experiment inom bland annat icke-kemiska bekämpningsmedel, odlingssystem och metoder för regenerativt jordbruk. De tester som faller väl ut delar de med sig till befintliga och potentiella leverantörer genom en årlig roadshow. Alla maskiner på gården är uppkopplade och vi kan på en skärm följa var maskinerna är och vad de gör samt vädret från 73 väderstationer. Resurseffektiv odling känns igen hos många av deltagarna, där det som visas upp liknar de processer och system som vi arbetar med här hemma – bara att det är mångdubbelt större.

Mina reflektioner från resan

Det är viktigt att förstå kontexten

Denna sanning befästes under resan. Det är alldeles för lätt att sitta här hemma och tänka och tycka hur något bör vara. Att vara på plats, få höra andras perspektiv och varifrån de kommer är oerhört värdefullt och ger en större förståelse.

Det målas upp en bild av hur Brasilien för 50 år sedan var en stor importör av jordbruksvaror och att landet sedan dess har genomgått en enorm förändring till att idag vara en av världens största ekonomier. Sojaproducenterna som kom till Mato Grosso på 70-talet kom tomhänta. För att få låna pengar för att starta upp verksamheterna krävde de statliga bankerna att de skulle avskoga den dubbla arealen från vad de skulle bruka som säkerhet till banken. Utvecklingen som har skett – både för deras egen del och för samhället i stort – är deras livsverk. Det berättas stolt om hur produktiviteten i odlingen har tredubblats sedan 70-talet där teknologi och precisionsodling har medfört att de har kunnat svara på den ökade efterfrågan av soja utan att behöva expandera sojafälten i samma takt.

Landet har varit ett av de snabbast växande under 2000-talet, men är också ett av de mest ojämlika. I ett land där nästan en tredjedel av befolkningen fortfarande lever i fattigdom, framför allt i de delstater som inte har stora industrier eller jordbruk, välkomnas sojaproduktionen av invånarna. Det skapar arbetstillfällen och möjlighet att ta sig ut ur fattigdom, både för arbetarna och deras familjer men även för hela regionen med bättre sjukvård och skolor som följd.

”I ett land där nästan en tredjedel av befolkningen fortfarande lever i fattigdom, framför allt i de delstater som inte har stora industrier eller jordbruk, välkomnas sojaproduktionen av invånarna.”

Bilden som målas upp är allt annat än svartvit, för samtidigt som sojaproduktionen bidrar till minskad fattigdom i landet och möjlighet för oss i Skandinavien att få resurseffektivt producerad proteinråvara, bidrar den även till avskogning, användning av kemikalier med negativa effekter på miljön och kränkningar av mänskliga rättigheter (ett konkret exempel som gavs var risken för barn att utsättas för sexuella övergrepp längs med motorvägar och vattenvägar där sojan transporteras).

Orsakerna till avskogning är komplexa

Omkring 90% av avskogningen som sker idag är illegal. En stor drivkraft är markspekulation, som direkt och indirekt drivs av jordbruket där soja är en av de stora grödorna. En stor del av markspekulationerna sker genom så kallad landgrabbing, där man tar mark som ännu inte är registrerat på någon. Arbete pågår för att registrera marken med det är kostsamt, tar tid och det finns motsättningar. Ett område stort som två Tyskland är ännu inte registrerat. Här finns därför möjlighet att ta marken i besittning. Efter illegal avskogning, följt av betesdjur för att hålla marken öppen i väntan på att kunna brukas, kan man efter fem år registrera marken på sig själv. Böter ges för illegal avskogning men de är mycket lägre än den potentiella vinsten från soja längre fram, där mark utan skog kan öka markens värde med 5–10 gånger. Flera av talarna påpekar att det inte är tydligt definierat vem som bär ansvaret för markspekulationerna, men eftersom sojan kommer flera år efter avskogningen anser de inte att ansvaret kan tillskrivas sojan. 

Vad gäller den legala avskogningen beskrivs situationen som idag råder, där markägarna har laglig rätt att avskoga även om delar av omvärlden kräver att de avstår, som en känslig situation där man attackerar producenten personligen – hans liv och historia – om man kräver att han avstår från sin lagliga rätt att avskoga. I stället för att lägga sig i andras rättigheter anser man att lagen behöver ändras så att avskogningsfritt blir det nya rätta. Vad som behövs, menar man, är politisk styrning som följs av ekonomiska incitament för de som avstår sina tidigare rättigheter, snarare än frivilliga åtaganden mot avskogning.

”Vad som behövs, menar man, är politisk styrning som följs av ekonomiska incitament för de som avstår sina rättigheter, snarare än frivilliga åtaganden mot avskogning.”

Det är mot den bakgrunden Amaggi har valt implementeringsåret 2025 för sin avskogningspolicy för leverantörer (för egna gårdar gäller 2008). Brytåret i policyn är 2020, samma som i EU:s avskogningsförordning. På frågan varför de idag inte kan implementera en policy som omfattar de direkta leverantörerna (som står för 80% av Amaggis soja och sedan 2020 är fria från avskogning) blir svaret att de vill hedra producenterna och att det handlar om vilket narrativ man berättar, snarare än vad som är rätt och fel. I stället för ett narrativ där Brasiliens fantastiska naturtillgångar är deras att göra vad de vill med, behövs ett narrativ som talar om stolthet och att skydda det som naturen ger till dem själva och världen. De vill därför inte förbjuda vad producenterna har laglig rätt till, utan i stället genom att visa respekt och förståelse få producenterna att avstå genom egen vilja. En viktig faktor är också ekonomiska incitament.

Vid ett separat möte med WWF Brasilien kritiseras mentaliteten som råder hos producenter och handelsföretag och deras motstånd till transparens. De är mycket kritiska till att sojaproducenter inte antar avskogningspolicyer med verkan från och med nu.

Vi har möjlighet att påverka

Under resan hörde vi hur Denofa redan på 90-talet som liten kund till Amaggi ställde krav som bidrog till att påverka Amaggis arbete till att nu vara ledande på certifierad soja. Det är bland annat tack vara det, och resultatet av den tidigare Sojadialogen i Sverige, som vi sedan flera år enbart importerar verifierad mer hållbar soja så som RTRS och ProTerra till den svenska animalieproduktionen. Det ger hopp inför att driva förändring gällande den indirekta sojan i foder för produktion av importerade animaliska produkter.

Enligt Amaggi är det inte svårt att få producenter att certifiera sig med de ledande certifieringarna RTRS eller ProTerra då certifieringarna bidrar till produktivitetsökning och högre marginaler. Utmaningen är efterfrågan. Under de tio år som Amaggi har varit certifierat var 2022 första året som de fick avsättning för all certifierad soja.

Ett tydligt medskick från Amaggi till skandinaviska företag var vikten av att behålla sin ledande position i kravställningen och att inte undvika högriskområden. En väg framåt som nämndes, förutom att som företag ställa krav på det man köper, är att stödja lokal utveckling i produktionsregioner genom så kallade landskapsapproach där man inkluderar lokala intressenter som odlare, företag, myndigheter, urbefolkning och civilsamhälle. En sådan approach ger bättre förutsättningar för att tillsammans identifiera och prioritera behov och genomföra förbättringar som stärker hela regionen. Detta är något som vi i plattformen tidigare har identifierat som en fråga att undersöka närmre. Efter fältbesöket tror jag alltmer på den här typen av lösningar som bygger på breda samarbeten i branschen, med andra initiativ och aktörer i Brasilien

”En väg framåt som nämndes, förutom att som företag ställa krav på det man köper, är att stödja lokal utveckling i produktionsregioner genom så kallade landskapsapproach”

Fältbesöket gav ökad kunskap och vidgade perspektiv, vilket skapar större förståelse för de utmaningar och möjligheter som finns. Den målar upp en mer komplex bild av verkligheten som nödvändigtvis inte gör att vägvalen här och nu blir lättare att navigera, men förhoppningsvis bidrar de till en kursriktning som får större effekt på lång sikt.

Jag ser fram emot att ta med mig dessa insikter i arbetet framåt tillsammans med medlemmarna i Svenska plattformen för riskgrödor.

Ps. För den som är nyfiken på vad som sades angående EU:s avskogningsförordning bekräftades farhågorna att den, i alla fall på kort sikt, nödvändigtvis inte kommer få så stora konsekvenser. Det korta svaret blev att marknaden kommer anpassa sig, vilket dock inte är samma sak som att det kommer bli en faktisk förändring, i alla fall inte på kort sikt. Ett troligt scenario som nämndes är att sojaproducenter med liten exponering mot Europa kommer exportera soja som de köper via konkurrenter för att möta lagkraven, snarare än att själva ställa krav och upprätta kontrollsystem för avskogningsfri soja.